Paradoxen med Språkintroduktion

I förra veckan intervjuades jag för ett kommande nummer av magasinet Egoboost där de vill lyfta och inspirera unga tjejer till att intressera sig för det pedagogiska yrket. Intressant temanummer tänkte jag och ett trevligt samtal blev det med journalisten och fotografen som båda var tjejer i min ålder. Jag slogs av hur jag skulle försöka förklara komplexa förhållanden i skolan för personer som faktiskt står utanför skolan, förutom sin egen utbildning som elev/student. En av frågorna var hur jag i mitt arbete bidrar till integrationen. "Hjälper eller stjälper?" var min spontana tanke och "hur lång tid har vi att gå in i den frågan?". Jag undervisar nyanlända ungdomar i svenska och i frågans utgångspunkt ryms en självklarhet om att det är för integrationens bästa. Självklart är att mina elever skulle bli stående långt utanför majoritetssamhället i sitt nya land om de inte hade svenska språket på sin sida och därför är det nya språket en ovärderlig nyckel till delaktighet i det nya samhället. Det här är det väntade svaret på en sådan fråga och en del i syftet med gymnasiets Språkintroduktionsprogram, där jag jobbar. Men min invändning handlar om att programmet faktiskt kan ses stjälpa samma ungdomars väg in till delaktighet i majoritetssamhället och däri ligger programmets immanenta paradox. Programmet är en utbildning där elever ur majoritetssamhället är exkluderade, vilket då innebär att mina elever har marginell eller ingen kontakt med jämnåriga elever som varit längre tid i Sverige eller är födda i Sverige. Så här behöver det inte alls se ut och skolornas utmaningar är att organisera utbildningen för gymnasieungdomar så att den inte cementerar elever i sin programtillhörighet. Hur länge är en elev i 15-20-årsåldern nyligen anländ i Sverige? Hur skulle utbildningen se ut för en nyanländ ungdom om Språkintroduktion inte var ett eget introduktionsprogram? Hur kan den nyanlända få intensiv språkutbildning utan att det riskerar att skapa en sjiljevägg mot majoritetsskolans elever? Jag vet att skolor uti landet jobbar intensivt med att hitta former som ger de här eleverna den bästa möjliga starten i sitt nya land. Ett som är sant är att lokala förutsättningar är vitt skilda och varje skola behöver söka sin ideala organisation. Det är med största intresse och nyfikenhet som jag tar del av hur dessa skolor och kommuner tänker kring sin organisation av Språkintroduktion.

Mina elevers frågor om sin utbildning och framtid i svenska skolan.

Tidsramarna gav mig inte tillfälle att komma den här frågan in på bara skinnet med tjejerna som intervjuade mig, men så här reflekterar jag kring den inneboende paradoxen av min undervisning. Jag önskar att bilden av den skulle vara mer spridd bland både skolfolk och folk i allmänhet.