Glappet mellan skolan och tiden

Det har varit en kväll med TED.  TEDtalks är en helt ovärderlig källa till inspiration och reflektion, och för den skolintresserade har Glenn Wiebe sammanställt de  fem bästa talksen för lärare. Som för kanske många andra kom jag först i kontakt med TED talks genom sir Ken Robinsons talk om hur skolan tar död på kreativiteten, som närmar sig svinlande 14 miljoner visningar. Äntligen slår julledigheter igenom och jag kunde få tillfälle att förkovra mig i de övriga av Ken Robinsons tankar kring skolans roll. Jag fastnar främst för hur han presenterar paradigmskiftet som skolan står inför.  Med risk för en banaliserande förenkling handlar paradigmet om att skolan är en produkt av Upplysningen och dessutom nära knutet till industrialiseringen och lika mycket som samhället utvecklats därifrån behöver skolan också utvecklas, vilket Robinson menar att den inte (ännu) har och att det i sig förklarar flera av de fenomen vi idag ser med skolans misslyckanden.

Där har vi en beskrivning av hur skolan släpar efter ett samhälle som förändrats och kräver nya färdigheter. I den andra filmen beskriver Robinson "the tyranny of common sense" vilket i korthet handlar om att som institution kväver skolan många av de färdigheter som samtiden i sin tur drivs av.

Med en sådan bakgrund är det intressant att se på hur Sveriges utbildningspolitik klubbar igenom skollagsförändrngar som ska råda bot på "skolkrisen". Här hämtar man inspiration från skolan som den såg ut längre tillbaka i tiden. Differensen mellan skola och samhälle växer alltså än mer med reformer om fler betygssteg och större skillnad mellan praktiska och teoretiska utbildningar, vilket enligt (min tolkning av) Robinson är en av anledningarna som bidrar till "kaoset". Med de s.k. reformer som nya läroplanerna för med sig står vi inte på något vis närmre den läranderevolution som skolan behöver om den ska klara av att följa tiden. Man får vara tacksam över att under en kväll få närma sig en sådan skola och ta del av visioner som säger något verkligt om lärande och utbildning - och sen, aldrig släppa taget om den bilden.

Paradoxen med Språkintroduktion

I förra veckan intervjuades jag för ett kommande nummer av magasinet Egoboost där de vill lyfta och inspirera unga tjejer till att intressera sig för det pedagogiska yrket. Intressant temanummer tänkte jag och ett trevligt samtal blev det med journalisten och fotografen som båda var tjejer i min ålder. Jag slogs av hur jag skulle försöka förklara komplexa förhållanden i skolan för personer som faktiskt står utanför skolan, förutom sin egen utbildning som elev/student. En av frågorna var hur jag i mitt arbete bidrar till integrationen. "Hjälper eller stjälper?" var min spontana tanke och "hur lång tid har vi att gå in i den frågan?". Jag undervisar nyanlända ungdomar i svenska och i frågans utgångspunkt ryms en självklarhet om att det är för integrationens bästa. Självklart är att mina elever skulle bli stående långt utanför majoritetssamhället i sitt nya land om de inte hade svenska språket på sin sida och därför är det nya språket en ovärderlig nyckel till delaktighet i det nya samhället. Det här är det väntade svaret på en sådan fråga och en del i syftet med gymnasiets Språkintroduktionsprogram, där jag jobbar. Men min invändning handlar om att programmet faktiskt kan ses stjälpa samma ungdomars väg in till delaktighet i majoritetssamhället och däri ligger programmets immanenta paradox. Programmet är en utbildning där elever ur majoritetssamhället är exkluderade, vilket då innebär att mina elever har marginell eller ingen kontakt med jämnåriga elever som varit längre tid i Sverige eller är födda i Sverige. Så här behöver det inte alls se ut och skolornas utmaningar är att organisera utbildningen för gymnasieungdomar så att den inte cementerar elever i sin programtillhörighet. Hur länge är en elev i 15-20-årsåldern nyligen anländ i Sverige? Hur skulle utbildningen se ut för en nyanländ ungdom om Språkintroduktion inte var ett eget introduktionsprogram? Hur kan den nyanlända få intensiv språkutbildning utan att det riskerar att skapa en sjiljevägg mot majoritetsskolans elever? Jag vet att skolor uti landet jobbar intensivt med att hitta former som ger de här eleverna den bästa möjliga starten i sitt nya land. Ett som är sant är att lokala förutsättningar är vitt skilda och varje skola behöver söka sin ideala organisation. Det är med största intresse och nyfikenhet som jag tar del av hur dessa skolor och kommuner tänker kring sin organisation av Språkintroduktion.

Mina elevers frågor om sin utbildning och framtid i svenska skolan.

Tidsramarna gav mig inte tillfälle att komma den här frågan in på bara skinnet med tjejerna som intervjuade mig, men så här reflekterar jag kring den inneboende paradoxen av min undervisning. Jag önskar att bilden av den skulle vara mer spridd bland både skolfolk och folk i allmänhet.

Att reflektera i efterhand

Har ofta tänkt på hur pass mycket det tär att vara efterklok, och huruvida bästa botemedlet är att ge efter för de tärande efterkloka tankarna och låta dem äta upp en, eller bejaka dem på så sätt att man gottgör dem i bästa möjliga mån. I nuläget handlar det för mig om att jag aldrig under någon av mina utbildningar använde mig av bloggen som reflekterande verktyg, eller något annat digitalt verktyg för den delen. Varför blev det inte av kan man undra? Jag hör ju ändå till de som gick ut gymnasiet under det här millenniet. Går det att skylla på att det helt enkelt inte hunnit blivit någon grej när seklet var ungt? Eller att traditionella universitet (i mitt fall Cambridge) inte är kända för att ligga i framkant vad gäller den teknologiska sidan? I vilket fall, jag slås ibland av tankar som jag önskar att jag hade behandlat och reflekterat över utöver ramarna för vad utbildningen innebar. Allt som oftast handlar det om dilemman och paradoxer hämtade från skolvärlden, och efter en så här långsökt inledning, (som brukar vittna om att något kontroversiellt snart ska dryftas som behöver bäddas in ordengligt), ska jag försöka komma till saken och reflektera över tankar som länge lämnats oprocessade.

Mina tankar kretsar ofta kring det ömsesidiga förhållandet mellan pedagogik och specialpedagogik och vilka konsekvenser det kan generera. Förenklat har det förhållandet traditionellt sett varit ungefär så att pedagogiken utformar sin undervisning efter det icke-avvikande eftersom specialpedagogiken ska undervisa det avvikande. Från en kurs i specialpedagogik kommer jag speciellt ihåg följande stycke (Persson 2007:40):

"Den specialutbildade läraren behöver elever för att motivera sin plats bland skolans personal, vilket enligt Fulcher medför att dessa elever riskerar att etiketteras som avvikare trots att deras problem kan ligga i att de är utsatta för dålig pedagogik snarare än att de själva är annorlunda."

Den tanke som verkligen etsat sig fast handlar om att skolan skapar eleverna och grupper av elever, och inte att skolans organisation utformas efter elevers behov. Det är provocerande både som lärare, samhällsmedborgare och f.d. elev att konfronteras med en sådan verklighet och jag önskar att det hade lyfts och bearbetats mer under kursen och gärna koppla det till lärarrollen och en problematisering av hela skolapparaten. Är det tabu att prata om en sådan här risk med skolans organisation? Hur är det på andra lärarutbildningar?

Tanken som Persson (2007) framhåller breddas i nästa led genom att även gälla uppdelningen av svenskämnet i två parallella kursplaner. Hur är det med det ömsesidiga förhållandet mellan dessa två ämnen? Innebär de samma risk som den med pedagogiken och specialpedagogiken? Fridlund (2011) avhandlar ämnet och jag önskar att alla som arbetar inom grundskolan och i synnerhet med nyanlända läser hennes avhandling. Som lärare i svenska som andraspråk väcker det här citatet tusen tankar (Fridlund 2011:200):

"Genom att lärarna talar om eleverna som särskilda och därför i behov av något specifikt, kan deras egen legitimitet upprätthållas. Lärarna anser sig ha kompetens att ge eleverna något särskilt, som andra lärare inte kan eller inte anser sig kunna (Fulcher, 1999)."

Är det så att det är lärarna i svenska som andraspråk som är vinnarna på att ha ett uppdelat svenskämne, snarare än eleverna? Utifrån resonemnaget i Fridlund (2011) skulle man kunna hitta argument för att det  till viss del kan vara så. Som sagt, hur skolan organiserar utbildningen och hur det påverkas av lärarrollen skulle behövas bearbetas mer, för min del i alla fall. Fortsättning följer...

En helt vanlig gränslös söndag

Trots mer eller mindre seriösa försök till att organisera ledig tid på mesta möjliga effektiva sätt, vilket för mig idag handlade om att efter bästa förmåga plöja Robinson Crusoe och Gullivers resor för min kurs i Littvet, så går det aldrig att förutse vilka skol-och utbildningsfrågor man kommer att ställas inför. Innan dagen nu är över har jag konfronterats med frågor om lärares förmåga och inställning till förändring, lärarutbildningens innehåll och tillräcklighet, svenskämnets uppdelning i två kursplaner, och jag har dessutom fått leka med tanken på att att ett framtida samhälle skulle kunna avskolas. Hur kan detta varit möjlig på en helt vanlig söndag i december? Jo, mitt utvidgade kollegie i sociala medier (läs twitter) ter sig helt gränslöst. Bredden i de här frågorna vet jag inte hur många olika kurser man skulle behöva ta för att ens komma i närheten av att täcka. Förresten, varför begränsa sig till kurser - hur många kafferaster skulle man behöva för att ens komma på att ställa de här frågorna? En kritisk vän skulle kanske undra om de här "debattinläggen" som är så begränsade i utrymme förmår att generera någon djupare diskussion, eller rör det sig de facto bara om kvicktänkt svammel? Jag skulle säga att det är just av utrymmesskäl som en diskussion på twitter lättare kommer åt kärnan av det som är väsentligt,  jag menar - hur vanligt är det i fikarummet att alla tillåts dela talutrymmet likvärdigt? Den fördjupade delen av diskussionen möjliggörs genom att knyta nätets alla tänkbara resurser till de förkortade inläggen, vilket sällan funkar lika spontant på fikat eller seminariet. 

Här kommer ett urval av det som gjort en helt vanlig söndag till en fullspäckad fortbildning. Jag råkar hamna på Rickard Gatarskis sida med ett inlägg som för mig handlar om huruvida skolan som samhällsinstitution har gjort sitt och borde vara på väg ut. Med en sådan utgångspunkt faller det sig naturligt att undersöka hur pass förändringsbenägen skolan är och vilka faktorer som är i spel. Osökt kommer man in på lärarutbildningen där Oscar Semb delade med sig av sina tankar.

Och hur gick det egentligen med Robinson Crusoe? Jo, jag fick genom twitter utbyta några fler tankar om varför Fredag är en nyckelfigur i romanen och att han symboliserar mycket mer än vad Robinson gör, som i jämförelse enbart står för det snäva västeuropeiska upplysningsidealet. Som sagt, en helt gränslös dag.