Att reflektera i efterhand

Har ofta tänkt på hur pass mycket det tär att vara efterklok, och huruvida bästa botemedlet är att ge efter för de tärande efterkloka tankarna och låta dem äta upp en, eller bejaka dem på så sätt att man gottgör dem i bästa möjliga mån. I nuläget handlar det för mig om att jag aldrig under någon av mina utbildningar använde mig av bloggen som reflekterande verktyg, eller något annat digitalt verktyg för den delen. Varför blev det inte av kan man undra? Jag hör ju ändå till de som gick ut gymnasiet under det här millenniet. Går det att skylla på att det helt enkelt inte hunnit blivit någon grej när seklet var ungt? Eller att traditionella universitet (i mitt fall Cambridge) inte är kända för att ligga i framkant vad gäller den teknologiska sidan? I vilket fall, jag slås ibland av tankar som jag önskar att jag hade behandlat och reflekterat över utöver ramarna för vad utbildningen innebar. Allt som oftast handlar det om dilemman och paradoxer hämtade från skolvärlden, och efter en så här långsökt inledning, (som brukar vittna om att något kontroversiellt snart ska dryftas som behöver bäddas in ordengligt), ska jag försöka komma till saken och reflektera över tankar som länge lämnats oprocessade.

Mina tankar kretsar ofta kring det ömsesidiga förhållandet mellan pedagogik och specialpedagogik och vilka konsekvenser det kan generera. Förenklat har det förhållandet traditionellt sett varit ungefär så att pedagogiken utformar sin undervisning efter det icke-avvikande eftersom specialpedagogiken ska undervisa det avvikande. Från en kurs i specialpedagogik kommer jag speciellt ihåg följande stycke (Persson 2007:40):

"Den specialutbildade läraren behöver elever för att motivera sin plats bland skolans personal, vilket enligt Fulcher medför att dessa elever riskerar att etiketteras som avvikare trots att deras problem kan ligga i att de är utsatta för dålig pedagogik snarare än att de själva är annorlunda."

Den tanke som verkligen etsat sig fast handlar om att skolan skapar eleverna och grupper av elever, och inte att skolans organisation utformas efter elevers behov. Det är provocerande både som lärare, samhällsmedborgare och f.d. elev att konfronteras med en sådan verklighet och jag önskar att det hade lyfts och bearbetats mer under kursen och gärna koppla det till lärarrollen och en problematisering av hela skolapparaten. Är det tabu att prata om en sådan här risk med skolans organisation? Hur är det på andra lärarutbildningar?

Tanken som Persson (2007) framhåller breddas i nästa led genom att även gälla uppdelningen av svenskämnet i två parallella kursplaner. Hur är det med det ömsesidiga förhållandet mellan dessa två ämnen? Innebär de samma risk som den med pedagogiken och specialpedagogiken? Fridlund (2011) avhandlar ämnet och jag önskar att alla som arbetar inom grundskolan och i synnerhet med nyanlända läser hennes avhandling. Som lärare i svenska som andraspråk väcker det här citatet tusen tankar (Fridlund 2011:200):

"Genom att lärarna talar om eleverna som särskilda och därför i behov av något specifikt, kan deras egen legitimitet upprätthållas. Lärarna anser sig ha kompetens att ge eleverna något särskilt, som andra lärare inte kan eller inte anser sig kunna (Fulcher, 1999)."

Är det så att det är lärarna i svenska som andraspråk som är vinnarna på att ha ett uppdelat svenskämne, snarare än eleverna? Utifrån resonemnaget i Fridlund (2011) skulle man kunna hitta argument för att det  till viss del kan vara så. Som sagt, hur skolan organiserar utbildningen och hur det påverkas av lärarrollen skulle behövas bearbetas mer, för min del i alla fall. Fortsättning följer...